BabyPaka. Avsnitt 2: Kartan på ett höstlöv

I förra avsnittet förde sex mjuka spår samman Zibi, Momo, Eli, Guga, Riko och Hugo till en enda Paka. Just när nattens mysterium verkade löst prasslade ett höstlöv in under dörren. På baksidan hade någon ritat en liten karta.

Nu skulle BabyPaka ta reda på vart deras första gemensamma ledtråd ledde.

En karta som inte ville förklara sig

Zibi lade lövet på den mjuka mattan och tog fram sitt förstoringsglas. Där syntes tre tunna linjer, en liten cirkel och en gyllene prick nära kanten.

— En karta! — utbrast han glatt. — Men över vad?

Momo ställde sig på tå, lade huvudet på sned och snurrade med lövet.

— Kanske är det ett dansschema? Tre steg, en snurr och en stor final vid den gyllene pricken!

Eli höll i stjälken så att den sköra skatten inte skulle gå sönder. Riko såg till att ingen trampade på kartan och Hugo satt bredvid och lyssnade på det tysta prasslet.

Varje perspektiv visar något nytt

Guga tittade på lövet uppifrån och från sidan. Hon lade tre små pinnar bredvid det efter linjerna på kartan.

— Linjerna liknar lövets nerver — upptäckte hon. — Kanske ligger teckningen inte bredvid dem. Kanske är den skapad av dem.

Zibi hoppade till av glädje. — Då måste vi inte bara titta på det som någon har lagt till, utan också på själva lövet!

Vännerna lyfte, sänkte och vred kartan. Momo kikade till och med genom den med ett öga. Det såg roligt ut, men svaret visade sig fortfarande inte.

Då sa Hugo: — Låt oss vara tysta en stund. Vissa saker är lättare att se när vi slutar skynda oss.

Månsken vid fönstret

I tystnaden hörde alla en kvist knacka mot fönstret. Månen kom fram bakom ett moln och skapade en ljus rektangel på golvet.

Guga höll försiktigt upp lövet mot ljuset. Lövets nerver mötte de ritade linjerna och bildade en tydlig väg: från dörren, förbi hyllan med mjuka filtar, genom en smal passage och fram till fönsterbrädan.

— Nu ser jag! — ropade Zibi.

Pakan följde kartan. Zibi spanade efter punkter, Guga ordnade ledtrådarna, Eli bar lövet, Momo hittade på namn åt platserna de passerade och Hugo påminde alla om att inte springa. När vägen ledde in i en mörkare del tog Riko det första steget.

— Vi behöver inte se hela vägen — sa han. — Nästa punkt räcker.

Den gyllene pricken under fönsterbrädan

Vägen slutade vid fönsterbrädan. Zibi tittade under gardinen, Momo bakom en växt, Eli flyttade en mjuk korg och Hugo lyssnade.

— Något knackar tyst — viskade han.

Guga räknade tre linjer på kartan och tre brädor vid väggen. Vid den tredje såg hon ett gyllene skimmer. Riko flyttade på ett löv och avslöjade en liten låda med sex fack.

Momo klappade tassarna. — En skatt!

— Eller nästa gåta — svarade Zibi glatt.

Det fanns inga juveler i lådan, bara sex små saker: en fjäder, en slät sten, ett rött band, en träknapp, en liten bjällra och en nyckel. Varje sak hade sin plats, men inget fack var märkt.

Nyfikenhet trivs i sällskap

Zibi ville prova nyckeln, Momo ringa i bjällran, Eli se till att inget försvann och Guga hade redan börjat ordna facken. Riko och Hugo väntade tålmodigt.

— Var och en av oss lade märke till något olika — sa Zibi. — Om vi bara hade tittat på ett sätt skulle kartan fortfarande se ut som ett vanligt löv.

— Sex olika personligheter, en Paka — påminde Eli dem.

De lade tillbaka varje sak på sin plats och bar lådan till mattan. De bestämde en ny regel: innan de avgör att en ledtråd inte har någon mening ska de titta på den från flera håll och lyssna på hela Pakan.

De lade lövet säkert mellan två pappersark. En gåta var löst, men en ny fråga återstod: vad skulle de sex sakerna användas till och varför hade var och en ett eget fack?

Guga flyttade lådan närmare ljuset. — Innan vi använder nyckeln måste vi kontrollera att allt ligger på sin plats.

Fortsättning följer i ”Guga och lådan där allt har sin plats”.