BabyPaka. Avsnitt 1: Något mjukt tassar fram…

När den sista lampan i OutletBaby slocknade och stegen bakom dörren tystnade blev allt mellan hyllorna stilla. Då dök något upp på den mjuka mattan, något som definitivt inte hade funnits där på morgonen: det första fluffiga tassavtrycket.

Sedan kom ett till. Ett tredje. Och fler som slingrade sig mellan lådorna som ett litet, hemligt spår.

Ett avtryck som inte fanns där i går

Zibi såg det först. Han undersökte om ett nytt äventyr kanske gömde sig bakom en stor kartong när han upptäckte den mjuka formen av en tass på golvet.

— Åh! — viskade han och hukade sig genast. — Spår leder alltid någonstans.

Han tog fram sitt lilla förstoringsglas och studerade fyndet. Avtrycket var mjukt, fint och inte alls likt ett skomärke. Några steg längre bort väntade nästa, följt av fyra till. Varje avtryck hade en lite annorlunda form.

Ett var runt och lugnt, ett annat såg ut som om ägaren hade hoppat. Ett tredje stannade vid varje låda, medan ett fjärde ledde rakt mot ett mörkare hörn. Zibi räknade två gånger. Sex avtryck, sex olika sätt att gå — och inte en enda ägare i sikte.

Alla lägger märke till något olika

Zibi följde spåret och mötte snart Momo. Den lilla apan hoppade över ett avtryck, snurrade över nästa och förklarade vid det tredje:

— Om det här är ett mysterium behöver vi mystisk musik!

Hon nynnade tyst tills Eli lyfte snabeln och pekade på en tunn tråd som fastnat i kanten av en låda.

— Först kontrollerar vi om någon behöver hjälp — sa den lilla elefanten lugnt.

Guga anslöt. Giraffen studerade spåren uppifrån, sedan från sidan och sänkte till sist nosen nästan ända ned till mattan.

— De är inte slumpmässiga — upptäckte hon. — Se. Varje spår svänger åt ett annat håll, men alla möts vid den största lådan.

Bakom den största lådan

Den största lådan såg lite skrämmande ut. Den var högre än Momo, bredare än Eli och kastade en lång skugga. Riko ställde sig bredvid sina vänner.

— Vi kan börja med ett litet steg — sa lejonet. Det kittlade lite i hans mage också, men han visste att mod inte betyder att man aldrig är rädd. Mod är att ta steget tillsammans.

Då hördes ett tyst prassel från andra sidan lådan.

Hugo kisade och lyssnade noga.

— Det låter mjukt — bestämde flodhästen. — Det är definitivt ingen drake. Drakar snarkar mycket högre före läggdags.

Momo fnissade och en del av spänningen försvann genast.

Sex avtryck, en Paka

Vännerna flyttade lådan. Där bakom fanns varken ett monster eller ett gömt paket, bara sex mjuka tygbitar i olika färger. Zibi lade den första, Momo den andra och Eli den tredje. Guga visade hur nästa skulle vridas, Riko sköt den femte på plats och Hugo lade den sista precis i mitten.

Tillsammans bildade de ett märke som liknade sex tassar samlade på samma plats.

Alla tittade på sina egna tassar. Varje tass var annorlunda. På en stod Z, på nästa M och sedan E, G, R och H. Inget enskilt avtryck innehöll hela svaret. Först tillsammans skapade de något viktigt.

— Jag kan hitta början på en väg — sa Zibi.

— Och jag kan se till att vägen aldrig blir tråkig! — lade Momo till.

Eli påminde dem om att varje äventyr behöver omtanke. Guga lovade att hålla reda på detaljerna, Riko att hjälpa när det första steget känns svårt och Hugo att ge plats åt en lugn återkomst och vila. Plötsligt var det tydligt att deras olikheter inte hindrade dem från att samarbeta. Det var just tack vare dem som var och en kunde bidra med något viktigt.

— Jag tror att vi har hittat ett namn åt vår grupp — sa Eli.

— BabyPaka! — ropade Momo, lite för högt för vilostunden.

Hugo log och rättade till en av tygbitarna.

— Det passar. Sex olika personligheter, en Paka.

Det här är bara den första ledtråden

Från den stunden bestämde de sig för att arbeta som ett lag. Zibi skulle leta efter nya vägar. Momo skulle påminna dem om att även en vanlig dag kan bli en lek. Eli skulle ta hand om små behov, Guga lägga märke till detaljer, Riko hjälpa till med de första stegen och Hugo se till att varje äventyr innehöll tid för vila och en kram.

De skapade inga komplicerade regler. De kom bara överens om att lyssna på varandra, aldrig lämna någon ensam i en svår stund och alltid göra plats för frågor — även de allra minsta. Om svaret inte kom genast skulle de leta efter nästa spår tillsammans.

De skulle precis återvända till sina platser när ett höstlöv prasslade in under dörren. På undersidan fanns en liten karta.

Zibi höjde förstoringsglaset och ögonen blev ännu större.

— Det här är bara den första ledtråden.

Fortsättning följer …